Göteborgsposten – 4 december 1860, sida 2

— Akten eder! sade dAumont, döden skall kanske blifva priset för er tillgifvenhet. — Bah! i alla fall har Marc förut en gång räddat mitt lif. Framåt, markis! — Håll fast! här äro vi! ropade dHerbaut och lutade sig ut öfver klippranden. Marc svarade ej ... Hans tillbakalutade ansigte var alldeles likblekt, ögonen voro onaturligt vidt uppspärrade. Han hade synbarligen icke längre medvetande af sin farliga belägenhet; hans händer voro visserligen krampaktigt knutna kring gördeln, på hvilken han hängde, men kroppen lydde ej kraften i hans vilja, utan endast sjelfbevaringsinstinkten. Fingrarne började slakna ... den venstra handen släppte hastigt gördeln . .. Marcs kropp, som nu blott uppehölls af en enda hand, vände sig ut öfver djupet . . Ännu en sekund, och den högra handen skulle släppa liksom den venstra gjort. La Guiche gled utför sitt rep med pilens hast. Hans sidenbyxor nöttes sönder mot repet, blodet rann, men den tappre chevaliern utstötte ett rytande af glädje, i stället för ett skri af smärta. Han hade fått tag i Marc, just då denne höll på att falla ned i hafvet och krossas på klipporna. dHerbaut kom nästan i samma ögonblick