Göteborgsposten – 3 december 1860, sida 1

sänkte i raseri sitt vapen och högg till med hela kraften i sina muskler. Ett skri af smärta bröt den tystnad, som rådde i grottorna ... en ström af blod öfversvämmade spiseln, och Reynold stod obeväpnad, ty yxskaftet hade sprungit sönder mot metallplåtarne, så häftigt hade hugget varit. Arm, hand och hufvud hade plötsligt försvunnit; den hemliga öppningen var åter tom: en dof klagan hördes blott från andra sidan af den tjocka muren. Hastigt upphörde denna klagan. — Ventre-Mahon! ljöd en grof stämma, hans kropp skall tjena min dolk till slida! Reynold spratt till. — Richard! sade han med glad fårvåning. — Hvad? ljöd rösten, som genast förlorade sitt uttryck af raseri, — Richard! det är således du? upprepade Reynold. —Ja. -— För tusan! jag tog dig för en af de polisandar, hvilkas uniform du bär. — Det märkte jag min själ nog. Det var nära att ni med ett enda hugg gjort mig ett hufvud kortare, men i brist på hufvudet, som jag i tider drog tillbaka, beröfvade ni mig armen. Er yxa hugger bra, Reynold, och jag har märken qvar deraf.