Från Utlandet. Telegrafen har åter varit framme och spelat verlden ett puts. Den berättar nemligen, att Ludvig Napoleon skulle den 21:ste (eller 23:dje) incognito anländt till London. Denna underrättelse väckte undran på alla håll, men man är så van vid öfverraskningar från franske kejsarens sida, att man ej vågade helt och hållet betvifla uppgiften, isynnerhet som den framträdde så positiv och bestämd. Det hela upplöser sig emellertid till en vanlig tartar. En engelsk londoner tidning upplyser härom i en liten artikel kallad En hoax I följande: I onsdags afton berättades det, avt kejsar Napoleon anländt! Talrika skaror al mennviskor rusade ned till Londonbridge och andra till South-Western. Det var minst troligt, att han skulle komma till denna senare plats, men just derföre blef den mest gynnad af uppmärksamheten; ty var icke Napoleon en person, som man hade största skäl att tro skola komma från ett alldeles osannolikt håll? Skulle det dessutom icke vara i hans väg, att en passant besöka Portsmouth och taga en skiss af de nya fästningsverken? Ryktet förstorade sig till ett bestämdt påstående, och man skyndade sig till Scotlands-bangården. En stor polisstyrka skickades till jernvägsstationen, för att hindra den påträngande hopen från att gå majestätet för nära. Men saken var ännu blott ett påstäende, då telegrafen plötsligen började arbeta i Winchester och den stora nyheten öfvergick till fullkomlig visshet. En konduktör telegraferade till jernvägsbyrån, att han hade fått honom — Napoleon sjelf -i en första klassens kupe med tåget, som gick från Portsmouth kl. 2,30. Härpå följde — en obeskriflig rörelse. Man väntade och längtade etter att tåget skulle komma. Slutligen kom det rasslande in i stationshuset. Jernvägens direktörer voro tillstädes, både högre och lägre tjenstemän, och den finnäsade polisenioch falkande tidningsreporters; det påstås till och med — ett säkert tecken till att kejsaren nalkades — att ett band af den hemhga franska polisen plötsligt uppsteg ur jorden, anländt genom någon endast för fransmännen bekant tunnel från Leicestersquare. Trängseln var stor; dussintals händer lades på dörrarne till alla kupeer af första klassen. Hvem skulle få den äran att först helsa honom? De förvånade passagerarne kunde knappast komma ut. Hvar var han? I en kup6 fanns verkligen en herre, som lugnt såg ut och var försedd med den kejserlige segrarens vid Solferino framstående örnnäsa och mustacher. Det var naturligtvis kejsaren; Ave Cesar! skreko byråtjenstemännen, och Hooray for the Hemperor! tjöt massan. Polisen dref dem tillbaka. Reporters annoterade hyllningen, och rum gjordes för de kejserliga rörelserna. Men plötsligt skingrades gruppen omkring kupen. Den förvånade gentlemannen derinne förklarade för sina tviflande åhörare hvem han var, och en jurist, klädd i glasögon, tvenne jernvägstolkar samt fyra beresta britter förklarade, att han ej var kejsaren. Sedan detta blifvit godkändt al folkhopen, inclusive de franska tjenstandarne, tilläts ändtligen den resande komma ur sin sällsamma och något harmliga ställning. Den brittiska allmänheten hade blifvit ordentligt dragen vid näsan. Icke destomindre trodde mänga, att han ännu skulle komma, hvarföre de qvarstannade i närheten af stationen till sent på aftonen. Nyheten hade emellertid spridt sig kring hela London och föranledt stor rörelse. -— En korrespondent från London påstår till och med att ryktet spökade både på Börsen och i Westend: klubbar, och att den londonska polisen slutligen måst telegrafera till sin kollega i Paris för att begära förklaring och i nödfall kunna träffa nödiga mått och steg för kejsarens personliga säkerhet. Det hela torde inskränka sig till en — kammarherreexpedition. Napoleon har nemli gen sändt en af sina kammarherrar med et enskildt bref till kejsarinnan Eugenie, son ännu den 20:de befann sig i Edinburgh, de hon emottagit och besvarat en heisningsadres: från kommunalrådet. Kejsarinnan tros skol: återkomma till Paris den 10:de i näst: månad. Man fortfar att mycket undra öfver dei