Det är en skugga du begär; Det allra största minne är Ett pendelslag och räcker jemnt Så länge som en suck i rymden — Sen är det såsom aldrig nämndt. Så skugga än allt jordiskt är, Skall grafven ändå skenbart här Förlora vid jemförelsen Och ses som ett ofantligt fotspår Utaf tillintetgörelsen. Men kistan, hvilken såttes ner, Är ej blott virke, hon är mer: En kruka jord, till brädden tull, Ur hvilken lifvet återväxer, Som blomman skjuter r sin mull.