— Förlorade! sade Reynold; vi äro tvärtom räddade alla tre!... Kom! återtagen mod och styrka, och tviflen ickel J stån under grefve de Bernacs skydd, j hafven ej mera något att frukta. — Jag sade ju, att han verkligen var god och ädel! utropade Diana med uppriktig glädje. — Säg snarare, Diana, att jag älskar eder och att endast döden, då han isar mitt hjerta, skall kunna hindra detta från att klappa för er! inföll Reynold passioneradt. Men kom! fortfor han, lat oss skynda så fort som möjligt från dessa hemska hålor! — Vi följa eder! sade Aldah beslutsamt. Reynold styrde, åtföljd af de båda unga flickorna, sina steg mot den inre gången, Alla tre återvände nu till de af tjufvarne plundrade hemliga grottorna. Reynold gick utan att stanna direkte in i laboratoriet. I ändan af detta fanns en stor spisel, sådan som de, hvaraf alkemisterna brukade begagna sig. Denna spisel var alldeles full med burkar, flaskor och retorter. (Forts.)