vade italienarne visste nog hvad de ville när de gjorde Italiens enhet till sitt valspråk och Viktor Emanuel till sin konung. Genom detta är mycket vunnet, men mycket återstår dock ännu att önska och äf ven mycket att frukta. Ingen känner detta bättre än Viktor Emanuel. Han vet att Ita. liens tron icke är någon hvilostol, han vet att han sjelf och det nya konungariket ega bittra fiender i österrikiska regeringen och :i de med detsamma sympatiserande europeiska kabinetterna, att despotismen och hierarkien ha lemnat honom ett svårt arf i det syditalienska folkets okunnighet och demoralisation, hvilka måhända länge skola gäcka hans ädla, reformatoriska sträfvanden, att mazzinismen och reaktionen skola båda vålla honom bekymmer och sannolikt göra gemensam sak mot hans styrelse. Men huru stora svårigheterna redan visat sig vara och huru stora de än framdeles kunna blifva, så har man dock all anledning att hoppas det Viktor Emanuel och de bepröfvade män, som stå vid hans sida, skola vara dem vuxna. Den ädle och högsinnade Garibaldi, hvars fältherretalanger endast äro jemförliga med hans från all sjelfviskhet fria patriotism, ha banat honom vägen till Italiens tron, och han skall helt säkert allt framgent, trots tvetydiga agitatorers djerfva missbruk af hans namn och illsluga bemödanden att vålla splittring, understödja sin kunglige vän både med sitt svärd och sin ofantliga popularitet. Och den store statsman, som först uppträdde såsom det förtryckta Italiens sakförare inför de europeiska makternas rådsbord, och som visat sig bättre än någon annan förstå att lotsa let af skyhöga bränningar hotade statsskeppet fram mellan alla klippor och skär, skall anderlätta för Italiens konung det svåra värt ran åtagit sig och göra det möjligt för honom att lösa sin uppgift så, att historien commer att datera det sköna landets lyckli3aste period från den dag, då Viktor Emawmuel blef dess regent.