Göteborgsposten – 29 november 1860, sida 1

oafbrutna sträfvande för dess framåtskridand: såväl i andligt som i materielt hänseende Och de allmänna omröstningarnes lysand resultater voro endast de naturliga uttryckei af en åsigt, som var den herrskande i hel: Italien långt före utbrottet af kriget mellai Osterrike och Sardinien. Om denne konung är en eröfrare, så måste det dock medgifva: att den eröfringsmetod han följer, är at all deles nytt slag — att den är tusende gångei ädlare och skönae än de, som iständsatt s: många i historien högtprisade furstar at breda sitt välde ut öfver en stor del afjord. klotet och beröfva dittills fria nationer dera: sjelfständighet. Det yrande jubel, hvarmec han helsas under sin eriksgata genom de nyvunna provinserna, visar att hans trium tillika är folkviljans, att hans nya undersåtar se i honom icke en främmande herrskare som påtvingats dem af omständigheternas makt, utan ltaliens efterlängtade konung — konungen efter deras hjertans val, som skal förjaga de dystra skuggor, den nu ändtliger krossade despotismen lemnat efter sig, och låta en ny era af ljus, frihet och allmänt välstånd göra det så länge förtryckta och olyckhga landet till det, hvartill Gud ämnad det, neml. till Europas paradis. Han är för dem en personifikation af den italienska enhetens id — af denna sköna tanke, som under århundraden omfattats af Italiens ädlaste och rikast begåfvade söner, och som i våra dagar genomträngt alla samhällsklasser och framkallat en krigisk entusiasm, värdig det gamla Rom, hos det folk, hvars veklighet och fredliga sinnelag blifvit, snart sagdt, ett ordspråk. Märkligt är att denna id kunnat slå så djupa rötter i folkmedvetandet, fastän den italienska nationaliteten icke är någon urnationalitet om vi få uttrycka oss så, utan blott en yngre formation eller, råttare sagdt, en produkt af flera yngre formationer. Historien lär att Italien var före Roms grundläggning bebodt af många olika folkstammar, och att de trenne förnämsta af dessa — samniter, etrusker och latiner -bestodo grundelementerna till verldens blifvande hufvudstads första befolkning. Och hvem räknar alla de uppblandningar den Italienska nationen undergått, sedan kejsarerikets allt svagare fördämningar icke mer förmådde hindra folkvandringarnes väldiga floder att öfversvämma Italien och spiran slutligen föll ur verldsdrottningens hand? Germanism och romanism sammansmälte, då invandrade germaniska stammar slogo sig ned i det sköna landet söder om alperna, och längre fram kämpade det arabiska elementet mot det grekiska,i halföns sydligaste del och på Sicilien för att slutligen under normandiskt öfvervälde uppgå i dessa länders befolkningar. Nu ha sekler af splittring och svaghet, af inhemskt och utländskt förtryck gjort Italiens innebyggare till ett folk. Den italienska nationaliteten har utbildats och mognat under den långa pröfvotiden, och de länge förtryckta och förslaf——Lr—— ! Or EERO