Göteborgsposten – 28 november 1860, sida 2

Och äfven om han hört dem, skulle han dock ej lyssnat till dem, ty han tog för afgjordt, att banditerna, hvilka befunno sig i grottorna, skulle söka komma ut från sitt fängelse genom denna andra utgång, hvarföre man måste bevaka den till hvad pris som helst. Catherine kämpade ännu energiskt emot och gjorde ett motstånd, som Van Helmont ej kunde besegra. Hastigt höjde Giraud, i en paroxysm af ra seri, armen, i hvilken han höll knifven, öfve Catherines hufvud. Knifsbladet blänkte till. Den unga qvinnans ögon slötos vid åsynen af det hotande vapnet men nästan ögonblickligen höjdes åter dessa ögon, som om ögonlocken dragits upp af en okuflig kraft, och fästades på knifsbladet. Van Helmont hade fört undan armen. Mer då han fast betraktade Catherine, för att genon det magnetiska fluidet besegra henne, märkte har ögonlockens rörelse i detsamma solen återbröt: från det skarpa och blanka stålet. Ett rop af glädje undslapp hans läppar. —Skulle imanen från Mekka ha sagt sannt sade han, och skulle de indiska fakirernas kata leptiska orörlighet verkligen härleda sig från nå gon annan orsak. Skall jag då ända hittills h: betviflat vetenskapen, för att denna må i dei yttersta stunden rädda mig! Må jag blott f