Göteborgsposten – 27 november 1860, sida 2

es ee — ——Hastigt stannade Catherine: Van Helmont och Giraud likaså. — Är det här? frågade den lärde med en den mest befallande ton. — Nej! svarade den unga qvinnan. — Hvarför stannar ni då? — Derföre att jag ej längre kan gå. — År ni trött ? — Mina fötter äro alldeles söndersargade. —Saknar ni då vilja? — Ni vet väl, att jag ej eger någon sådan. — Hvarföre stannar ni då här? — Emedan smärtan tvingar mig dertill. — Tänk på mina vänner, hvilkas olycka du förorsakat, inföll Giraud med grof stämma, kom ihog alla dessa oskyldiga, hvilkas död du och de dina föranledt, och du skall glömma dina egna plågor. — Gå! det är nödvändigt! tillade Van Helmont. — Ja, gå, om du ock måste duka under, innan du uppnår målet! återtog Giraud. Catherine satte fram sin ena fot. Hon hade ej ljugit. Buskrötterna och kiselstenarne hade sönderslitit den fina satinskon och sargat den lilla foten, så att blodet rann. Giraud höjde armen med knifven. Van Helmont höll honom tillbaka. Den lärde tog