del hvarigenom han kunde på samma gång slippa bära upp en i sender, emedan han i så fall fruktade att den räddade skulle slippa undan, medan han var nere efter den andra. Han skyndade hastigt tillbaka till grottorna, i detsamma Äppelblomman ilade ut genom öpp ningen med första ledet af tjufvarne. Han bar i handen tvenne dyrbara schärp af den vackraste indiska kaschmir. — Gif mig edra armar, Diana, sade han med smekande stämma till ståthållarens unga dotter. — Mina armar? svarade Diana. — Ja, räck fram dem! — Hvad tänker ni då göra? — Jag vill binda edra händer. — Binda mig! utropade den unga flickan och ryggade tillbaka. — Diana, jag besvär er derom! lyd mig, utan att motsätta er min vilja. Det är ju frågan om er räddning. Vi måste klättra uppför repet, för att konna bli fria, och om ni vägrar att göra hvad jag ber er om, skall jag icke kunna rädda mer än en utaf er härifrån. — Vi skola härifrån tillsammans! inföll Aldah lifligt. — Ja, men då måsten j lyda mig! Öfvervunnen af den ifrigt bedjande ton, hvarmed dessa ord uttalades af grefve de Ber