tiderna så ställda, att några timmar efter ett bantågs ankomst hit, ett annat atgick häritrån, så att en person som anländt med det förra, ifall han hunnit uträtta sina göromål, kunde återvända med det senare. Och dessa tider voro dessutom anordnade så, att tiden mellan det ena tågets ankomst och det andras algäng, inföll på senare delen af förmiddagen, d. v. s. på den egentliga affarstiden och då embetsverken äro öppna. Efter den nya anordningen följa deremot fyra dagar i veckan (måndag, tisdag, thorsdag och fredag) tvenne afgaeude tag från Göteborg straxt på hvarandra, och sedermera likaledes tvenne ankommande kort etter hvarandra. Dessa tåg äro dessutom så anordnade, att de afgående ske tidigt på förmiddagen, under det att de ankommande anlända hit straxt på eftermiddagen. Foljden deraf är, att en person som anlander hit tv. ex. om måndags eftermiddag — ty på förmiddagen kan han icke komma — icke kan återvända förr än om tisdagen, äfven ifall han haft sådana affärer som kunnat uträttas om qvällen; men har han affärer vid embetsverken eller andra sådana inrättningar, så kan han icke återvända förr än om onsdagen. Endast två dagar i veckan, onsdagar och lördagar, de s. k. torgdagarne, äro enligt den nya anordningen, bantågen så inrättade, att ankommande och afgående tåg omvexla med hvarandra. Men den tid som dessa dagar förflyter emellan det ankommande och afgående tåget, är genom den nya anordningen 1 timme 48 minuter kortare än den var förut, så att också den tid som nu står den resande till buds för uträttandet af sina göromål är kortare än förr. Att detta är olägenheter kan icke bestridas. Men om dessa olägenheter kunna undvikas, är en annan fråga. Hr major OC. E. Norström, hvilken — och icke trafikdirektören — lärer vara upphofsmannen till detta arrangement, har i ett svar på våra förra anmärkningar såsom skal för förändringen anfört, att bibehållandet af den gamla ordningen vintertiden skulle förorsaka att resan finge företagas i mörker sex å sju timmar i dygnet, hvilket vore förenadt med flera svårigheter samt skulle förorsaka betydliga utgifter för upplysningen af banan och stationerna, hvarföre den principen blifvit följd att trafiken å jernbanan borde ske endast emellan kl. 1, 8 f. m. och 4 e. m. eller blott vid dagsljus. Vi kunna icke bestrida att dessa invändningar hafva en viss vigt. Resor i mörkret fordra alltid mera besvär, och upplysningen kostar; men att derföre vilja göra den principen gällande att icke några bantåg skola afgå annat än vid dagsljus, synes oss dock vara för långt gånget. Kan ett bantåg i mörkret blott bära de förökade kostnaderna för upplysningen, så kan man väl ha anspråk på att det icke skall inställas blott för att det åstadkommer mera besvär. Bantåg i mörkret användes i utlandet och att döma af annonserna för tågens ankomst och afgång, så användas de också vid södra stam