— Förlåt, att jag visar mig inför er i detta brottets föraktliga livrå, sade grefven; men det gäller ju att rädda er båda. Hvad skulle jag för ett sådant ändamåls vinnande ej vara färdig att göra ? Under det Diana, vacklande mellan fruktan och hopp, stod nästan tjusad under blicken fr.n denne man, som hon förr skänkt hela sin ömhet, sin tillgifvenhet, närmade Aldah sig till laboratoriet. Mättan låg alldeles öfverströdd med qvarlefvor af de utaf tjufvarne sönderslagna möblerna och bland allt detta glänste bitarne af den sönderslagna korallgrenen i ljusskenet. Aldah bleknade, då hon blef varse den krossade talismanen. — Jag är förlorad! jag är förlorad! ... upprepade hon och lutade sig ned, för att hopsamla bitarne af den dyrbara skatten. Reynold var i ordning. Då den unga flickan kom tillbaka ut i mellersta grottan, märkte han genast korallgrenen, som hon bar. — Hvad är det? frågade han förvånad, ty fastän han kände till äfven den minsta småsak, som fanns i grottorna, hade han likväl aldrig sett denna hans fars dyrbarhet, så väl hade mäster Eudes vetat att dölja talismannen för allas blickar.