förtroenden möjligen kunde medföra för honom. Likheten med banditen och grefven förklarade allt. Diana och Aldah förstodo nästan hela denna så hastigt afgifna förklaring ; men hvad de framför allt sågo i den unge mannens ord var den frihet, som slutligen erbjöd sig för dem; denna frihet efter hvilken de längtat nu i nära ett år; denna frihet, hvarom hoppet genast ingaf dem styrka och mod. Båda togo ett steg fram mot grefven. — Rädda oss! sade de; rädda oss... öfvergif oss icke! .. Låt oss gå härifrån! — Jag skall rädda er, jag svär derpå! eller och skall jag dö inför edra ögon! utropade grefven med värma. --Låt oss gå! inföll Diana brådskande. — Låt oss gå! upprepade Aldahb. — Vänta! sade grefven och hejdade med en åtbörd de båda flickorna, som redan ville skynda ut, jag måste dessförinnan åter taga på mig kaptenens drägt. Vaänta, jag kommer straxt tillbaka . .. varen ej rädda! Reynold försvann efter dessa ord och återkom nästan ögonblickligen med den långa röda kappan kastad öfver axlarne samt skägget och löshåret i handen. Diana och Aldah kunde ej hålla tillbaka en rörelse af fruktan och afsky.