— Rör ej vid den! sade Aldah lifligt och förde tillbaka handen, som den unge mannen sträckte ut emot henne, detta tillhör mig! Det är mitt öde! — Aldah, förlåt mig! utbrast Diana, som nu hastigt påminte sig den undransvärda historia, hennes kamrat anförtrott henne. — Förlåta dig, kära barn! inföll Aldah och tryckte ståthållarens dotter i sina armar. Förlåta dig! Skulle jag väl kunna annat, äfven om jag ville! Om döden måste komma, skall din hand säkert göra honom mildare! Reynold förstod ej deras ord, men tiden var för dyrbar, att han skulle falla på den tanken, att begära en förklaring. — Låt oss gå! sade han och drog de båda unga flickorna med sig. I den stora grottan stodo tjufvarne i ordning att lyda kaptenens befallningar. Vapen glänste, skurade och undersökta; de slarfviga kläderna voro upphjulpna, så godt tiden medgaf, de rvusigaste hade återfått sin förlorade jemnvigt. Camelon, vid hvilken ingen numera fästade någon uppmärksamhet, låg ännu qvar bunden i sin vrå. La Chesnaye trädde ut till tjufvarne med de båda flickorna. — Äppelblomma! sade han till en af banditerna, som vi redan känna, gå i spetsen; alla