Denna timme hade säkerligen bilfvit väl använd af den djerfve banditen, ty förhållandena hade nu alldeles förändrats och den stora grottan företedde en helt olika anblick mot den vi förut sökte återgifva. Tjufvarne och banditerna lågo huller om buller på golfvet och fortsatte orgien, som de afbrutit, för att, under Caml6ons och den store coösrens ledning, med våld bryta sig in i grottorna. Rika floder af vin strömmade ur tvenne nyuppslagna fat. I ett hörn af grottan lågo liken af den store coösren, Peter Slagtare och Tallebot; bredvid dem hade man kastat Camålton, som var hårdt bunden. — För tusan! skrek Jehan och tömde sin stånka, man måste medgifva, att vi voro nära att begå en stor dumhet och att La Chesnaye bestämdt är en god konung. — En chef, hvars like man aldrig skall finna! sade Mathias Plattnäsa. — Frikostigheten i egen person! tillade långa Jacqueline. — Lefve La Chesnaye! — Lefve La Chesnaye! Under det tjufvarne öfverlemnade sig åt den vilda orgien, hade La Chesnaye smugit sig genom öppningen till grottorna och först noga betraktat