— Upp med er, och gören er i ordning att begifva er utaf! ljöd Reynolds starka stämma lofver det döfvande tumultet. Tjufvarne tystnade genast. — Jag har ju lofvat er nya strider och ett ännu rikare byte än det jag nu öfverlemnar åt er ? fortfor La Chesnaye. — Jal jal — Nåväl, hållen och lofven äro ett för La Chesnaye! Gören eder färdiga! ... stunden är inne! Varen väpnade och färdiga inom tio minuter; jag skall föra eder dit, der man visserligen får gifva hårda slag, men der man äfven kan få sig rika byten. — Lefve kaptenen! skrek bandet och reste sig upp under gny och stoj. La Chesnaye skyndade in i gången, som förde till de hemliga hvalfven, med en befallande åtbörd förbjudande någon att följa sig. La Chesnaye kastade nu af sig den röda kappan, ryckte af sig det långa skägget, som betäckte nedra delen af hans ansigte och det ovårdade hår, som omgaf hans panna. Banditkaptenen försvann och lemnade rum för den lysande grefve de Bernac. Reynold steg nu öfver tröskeln till den dörr, som tjufvarne slagit sönder och gick in i den mellersta grottan eller salongen. Diana och Aldah befunno sig derinne, men