Göteborgsposten – 23 november 1860, sida 2

l Gubben tystnade, teg ett ögonblick stilla och utstötte derefter ett doft rop. — Till grottorna! till grottorna! skrek han. Korallen! ... jag har lemnat grenen qvar i laboratoriet . . . besvärjelsen var ej slutad ... ingen trollkraft beskyddar den!.., Låt oss begifva oss i väg, Richard? -— Har ni kommit hit till fots? frågade Richard. — Ja... Kom, säger jag dig... Ah, jag är oroligare än du tyckes tro. Kom, Richard! Förlora ej en sekund! Mer än en timme har förrunnit sedan jag skildes från grottorna, och Reynold borde vara här! Gubben grep härvid med en energi, som man ej skulle tilltrott hans framskridna ålder, tag i sergeantens arm och drog honom med sig ut ur hyddan. De veko båda af till höger och fördjupade sig i en skogsdunge, hvilken låg midti dalen. Den nyfödda dagen kastade då sitt ljusskimmer öfver landskapet och en blek stråle från vintersolen tycktes förgäfves bemöda sig om att torka de fuktiga grenarne på de nakna träden. — Herre! sade Richard hastigt och stannade i deras marsch; det är ljusan dag; min välkända drägt kan ådraga mig uppmärksamhet ; om man finge se oss tillsammans, skulle man