Göteborgsposten – 22 november 1860, sida 2

— Och dessa trenne dårar! utbrast han och steg upp, som öfvergifva mig, då jag kanske bäst behöfver dem. Vare de förbannade! Mäster Eudes stannade vid ingången till hyddan. Stormens häftighet började minskas, och den nyfödda dagens första ljusstrimmor glänste öfver trädtopparne i skogen. Tjocka skyar ilade ännu ut till hafs; men blåsten hade upphört, regnet slutat och den tystnad, som alltid föregår naturens återuppvaknande, rådde kring hyddan. Ett lätt prassel förnams från ett buskage derute. Mäster Eudes såg ditåt. En skugga närmade sig. Mäster Eudes sökte med sina skarpa blickar genomtränga mörkret. En tupp hördes gala. — Richard! sade mäster Eudes sakta. — Ja, herre! svarade polissergeanten och närmade sig den gamle. — Nå, är någon arresterad? frågade mäster Eudes, — Ja. — Hvilken ? — Mercurius. — Är du säker derpå? — Då jag band hans händer, ristade jag upp hans tröjärm, hvarvid jag såg märket ofvan