Göteborgsposten – 21 november 1860, sida 2

Mare! sade Van Helmont, i det han lutade sig ut genom fönstret. Baronen höjde lyssnande hufvudet. — Har du qvar asken och dolken, som jag lemnade dig i går qväll? — Ja, svarade baronen. — Godt min son och må Gud bevara dig! Några minuter derefter foro hästarne af i galopp åt Fecamp till. Van Helmont och Giraud voro ensamma. Giraud hade återvändt till sina tortyrinstrumenter. — Denne delinqvent känner mindre till förhållandena, sade den lärde; vi böra nu ej vidare fråga honom, utan henne. — Ah, mn förstår mig! afbröt Giraud och lät spiken eller kilen, som han redan gripit med eldgaffeln, försvinna. Jag skall åter binda honom och lägga kafvel i hans mun. — Onödigt! sade Van Helmont. — Men, invände Giraud. Van Helmont afbröt honom genom en rörelse med handen. Han närmade sig patienten och tog fram en liten dosa af rödt maroking. Denna dosa innehöll en mängd små flaskor. Van Helmont tog en utaf dem, öppnade den, lade sin flata hand på Bernards mun, för att hindra honom från att andas annat än genom näsborrarne, och satte flaskan för näsan på honom.