Göteborgsposten – 20 november 1860, sida 3

Från Utlandet. I de diplomatiska kretsarne, säger Fe drelandet, anser man för sikert, att, efte Gaetas fall, Frankrike och England skola vid Iltaga några gemensamma atgärder, genon hvilka de båda länderna skola erkänna Viktor Emanuels spira. Ötverenskommelse skall : detta afseende vara träffad mellan de tvenne vestmakterna, och Frankrike skall hafva af. gifvit de bestämdaste försäkringar om, att det ej tänker på något nytt utvidgande på Italiens bekostnad. Frågan blir således endast, när konung Frans skall lemna Gaeta. I Wien vautar man dagligen underrättelse härom, emedan man vill veta att exkonungen ej tänker göra vidare motstånd. Från andra håll deremot heter det, att han skall försvara sig till det yttersta. Bosco har nu tagit öfverbefälet. Exkonungen lärer derjemte ha bedt spanska regeringen om en general, men ODonnel är ej hugad, så att man tror, det planen utgått från det mot ODonnel fientliga legitimistiska partiet i sjelfva Spanien. Det legitimistiska partiet i ltalien hoppas och arbetar på att det skall komma till nya konflikter mellan Persano och franska amiralen, och i allmänhet ser man ett upprepande af hvad som egt rum vid alla revolutioner i Europa, alltifrån Jakob den 2:dres fall, nemligen att det legitimistiska partiet i alla länder anstränger sig af alla krafter, för att hejda revolutionens segrande framfart, ehuru det är försent. Man kan nu se i Italien ett exempel derpå, men också ett exempel på, huru tidsandan gör sig gällande, ty den stat som nu i Italien är under bildning, den måste, för att kunna bestå, vara en stat, som utgör ett uttryck for alla de nya statsrättsliga principer, till hvilka vår tid under sina sträfvanden efter frihet kommit. Denna sin position till allmänna opinionen har mycket riktigt uppskattats af Cavour, som tyckes genom sitt val af guvernörer både på Sicilien och i Neapel, Farini och La Farina, ha beslutat sig för att undertrycka de gamla partierna, på samma gång han håller Mazzinister och Garabaldianer från styrelserodret. La Marmora lärer ha framlagt en organisationsplan, hvilken är af oss förut omnämnd. Enligt densamma skulle italienska armöen utgöra 177 regementen och derjemte 54 bataljoner Bersaglieri. — Journal des Debats anmärker, att franska armåen, det kejserliga gardet inberäknadt, räknar 208 regementen och 20 jägarebataljoner. Redan af denna jemförelse finner man, att den nya staten, äfven utom Rom och Venetien, icke är någon makt, som äfven i ett krig med Österrike behöfver tigga om Frankrikes hjelp. Alla Italienare hafva beslutat, att befria Venetien; sältet och medlen äro dock mycket olika. Cavour räknar på en fredlig lösning aå diplomatisk väg. En ledande artikel i Opinione af od. 10 Nov. uttalar sig temligen tydligt ofver Cavours ställning, och antyder med samma, att Garibaldi har italienarnes aktning och tacksamhet, men att italienarne säkerligen skulle draga i betänkande att göra honom till skapare af deras öde eller till ledare af statens politik. Siciliens tröstlösa provisoriska tillstånd härflyter från Garibaldis och hans vänners politiska och administrativa ,förmåga, och af det illa dolda hatet mot mivisteren Uavour. Krigspartiet i Sardinien ar emellertid, att döma efter en Turinerkor!espondent, fast beslutat, att till hvad pris om helst söka under vintern störta Cavour, ör att till våren med folkrörelser börja strilen i Venetien och samtidigt äfven på andra vunkter. Den franska eskadern, som kryssar utanör Gaöta, säges skola öfvervintra i Toulon, ch blott ett enda franskt örlogsskepp skall varstanna i Neapolitanska farvattnen. sOpinione Turinertidningen unnlvser