Göteborgsposten – 19 november 1860, sida 2

ha... att krossa en karl, hvars händer ärc bundna . . . det kan jag icke. — Då, återtog Giraud kallt, har ni aldrig idit. Jag uppfattar den känsla, som beherrskai er, herr baron, och äfven jag har hyst denna ädle känsla. Ni bar ett hjerta... men jag har ej mera något. Man har slitit hjertat ur mitt bröst som ej eger mera qvar deraf, än det tomrum, dei let suttit. Ni vill ej vara bödel, jag skall bl let istället både för er och mig. Hvad angål mig det förhatliga i det namn man gifver mig .ndast min hämnd kan bli uppfylld! Bör jag icke ander några timmar skaffa mig vedergällning för allt bvad jag under åratal lidit? Giraud befriade sig nu från den fiskaredrägt som han bar öfver sina egna kläder. Han tog i sina armar ett tungt bord af ek som stod vid muren, och ställde det midti rummet På bordet lade han några långa, fint till. spetsade spikar, med stora, runda och platta hufvuden, en jernhammare och fyra läderremmar försedda med starka spännen. Derpå öppnade han ett skåp, hvarur har tog två par stora tänger, tvenne stålfjedrar sam några jernbitar i form af kilar. Han kastade all detta i spiseln och ställde tängerna bredvid den samma. Ett litet tomt fat stod i en vrå; Giraud tog en yxa och klöf fatet. Han utvalde derefter sex