Göteborgsposten – 17 november 1860, sida 2

åt, föll öfver kaptenen och ryckte det hotande vapnet ur hans hand. Kulan förfelade sitt mål och träffade grottans väggar. La Chesnaye tog ett steg tillbaka, och hans ansigte blef likblekt; vreden förvred hans anletsdrag: han var förfärlig att skåda! Camelton hade sedan försigtigt kastat sig tillbaka midtibland tjufvarne. Dessa tvekade synbarligen om hvad beslut de skulle fatta. Deras ledares, den store cöösrens död hade först slagit dem med förvåning: den fruktade kaptenens oväntade närvaro hade jemväl förskräckt dem; men de började återhemta sig, från dessa båda känslor, och Cameleons raska handling att sätta sig emot La Chesnaye, verkade plötsligt en fullständig reaktion. Camel6on begagnade sig genast häraf. (Forts.)