Göteborgsposten – 16 november 1860, sida 2

alla deras omsorger slösades på de båda flickorna. Vid ett tecken af Camåleon, hade tjufkonungen tagit Diana i sina armar och burit henne ut i den stora grottan, der banditerna vanligen höllo sig, men hvilken nu stod öde. Camöelgon hade med Aldah följt sin kamrat. — Det är således denna, som tillhör mig? sade den store coösren och lade ned pi den af malvoisinervinet ännu fuktiga marken den förtjusande varelse, som han höll i sina röda, uppsvullna armar. — Ja, svarade Camåeleon. — Men denna anordning behagar mig icke. — Hvarföre då? — Derföre att jag villa ha den andra, svarade tjufven och visade på Aldah. -— Hvarföre? frågade Camålton och rynkade ögonbrynen. — Helt enkelt derföre att du valt henne. — Hvad rör det dig, hvem jag väljer ? — Det rör mig mycket. — Hvarföre ? — Derföre att du med ditt val naturligtvis gjort det bästa valet och lösepenningen för henne bör vara större än förr min. — Du misstager dig, sade Cameålon kallt. — Så mycket sämre för mig. Låt oss byta. — Jag vill det icke.