derför, om jag ock skulle nödgas sjelf förfölja honom och leda efterforskningarne. — Alla mina mått och steg äro väl tagna. Ingenting skall kunna förråda mig. Grottorna äro väl försedda med krut. De skola förr sprängas i luften, än någon polis skall komma ditin. Camelon och tjufvarne äro der inneslutna. De skola alla omkomma och vår hemlighet skall sedan tillhöra oss ensamma, Min far, sådana äro mina tankar och planer. Säg mig nu, är jag alltjemt er son? Mäster Eudes reste sig. Hans uttrycksfulla ansigte förrådde den djupaste rörelse; men denna rörelse var ej framkallad af den oro, fadren bort känna öfver sina båda barns öde. Denne man, som sjelf så länge varit en ond ande, rönte ett slags svartsjuk beundran för den, som si kallt blottade för honom maskorna i ett brottets intrignät; han frågade sig sjelf, om någonsin hans egen djerfhet och hans förakt för alla menskliga känslor kunnat uppnå denna höjd af rysansväckande cynism. Långt ifrån att dock framkalla I hans vämjelse, uppväckte dessa vidriga stämplingar hans aktning och den blick, han häftade på sin son, hade ett uttryck af ödmjukhet. (Forts.)