Göteborgsposten – 15 november 1860, sida 1

delse, upptogo den delen af platsen som var. närmast kyrkan; mon tillräcklig plats återstod i alla fall för att icke skada effekten af det hela. Ett altare var for tillfället upprost tätt invid trinmfbågen och detta altare utgjorde ceremoniens medelpunkt. Till höger om det var den ungerska legionen uppställd och till venster husarerne, under det att den motsatta sidan intogs af en bataljon at nationalgardet, hvilken hade blifvit inbjuden att öfvervara högtidligheten. Två kompanier bersaglieri af brigaden Eber bildade en dubbel rad från Foresterian till midten af torget. Garibaldis dotter och marchesa Pallavicini, prodiktatorns hustru, voro utsedda att vara madrine eller gudmödrar. Den förra af dem var icke närvarande, utan föreställdes af sin fader. Så snart allt var i ordning underrättades Garibaldi derom. llan hade vid sin ankomst från Caserta tagit in i sitt vanliga qvarter i Palazzo Angri och kom derifrån åkande i öppen vagn. Då han anlände var messan, som det är vanligt att läsa vid sådana tillfällen, redan förbi och man skred till sjelfva invigningen. Padre Giovanni, en franciscanermunk, som åtföljt Garibaldis tåg nästan ända från dess landstigning i Marsala, förrättade Gudstjensten. Fanorna buros fram af officerarne och invigdes på det vanliga sättet. Derefter bundos banden på och spikarne försedda med de personers namn, som förrättat ceremonien, bultades in. Sedan detta skett, fördes fanorna tillbaka till Garibaldi, som tagande en i hvardera handen, vände sig till officerarne med följande ord: Jag är stolt att få ötverlemna i edra händer och antörtro åt eder tapperhet dessa två fanor, hvars broderliga färger äro så väl kända på den italienska frihetens slagtält. De skola utgöra ett nytt föreningsband emellan de två systernationerna. Evviva Pltalia! Evviva PUngheria. Dessa ord besvarades med ett allmänt rop; hvarefter Garibaldi drog sig tillbaka till Foresterian. De ungerska trupperna bildade derpå en fyrkant och edsformuläret upplästes af öfverste Moggorody: Jag svär inför Gud, den allsmäktige, trohet åt Viktor Emanuel Italiens konung, samt lydnad åt mitt befäl. Jag svär att icke öfvergifva min fana och att försvara den till sista blodsdroppen i striden för Italiens sjeltständighet, tills omständigheterna skola tillåta oss att återvända till vårt fädernesland. Jag svär lydnad åt nationalkomiten och de anförare den väljer. Så sannt mig Gud hjelpe! Rop af Evviva Yltalia e PUngheria! följde derpå, hvarefter general Tärr vände sig till officerarne med ett tal, i hvilket han berömde ungerska legionens och husarernas redan bevisade mod och tapperhet samt uttalade sin öfvertygelse att de framdeles ännu mera skulle utmärka sig genom samma egenskaper. Garibaldi hade under tiden kommit ut på foresterias balkong hvarest åsynen af honom såsom vanligt framkallade lifliga hurra