ningen af gången, sträckte ut handen och tog fatt i repet, — Nu till Varghufvud! mumlade han. Han gjorde sig färdig att klättra upp, men ändrade sig. — Jag skulle då begå en dumhet! sade han. Hvad behöfver jag Varghufvud ? Han måste vakta deruppe tills morgonen. Det är bäst att han ingenting får veta. Camålkon vände tillbaka in i gången och styrde kosan inåt grottorna, hvarifrån hördes ett förvirradt sorl af röster. (Forts.)