Göteborgsposten – 10 november 1860, sida 2

barn åtföljde liket och jag stod ensam vid den aflidnas tält, utan att bemärkas af någon, Jag smög mig utan tvekan bakom en buske nära derintill och när de sista sigenarne försvunnit bakom de första träden i skogen, skyndade jag in i det nu öfvergifna tältet. Ingenting var der förändradt. Bädden, på hvilken den döda legat, var ännu qvar. Några lerkäril lågo på marken och på en pall märkte jag några hopkastade kläder, hvilka den gamla qvinnan lemnat efter Big. Mitt hjerta bultade så att mitt bröst höll på att gå sönder och en känsla af fasa bemäktigade sig mig. Emellertid hade jag nog kraft att beherrska denna själsrörelse och jag begynte mina efterforskningar efter korallgrenen. Men jag sökte förgäfves. Det dyrbara föremålet var försvunnet. Hvad hade det blifvit af det? Hade sigenarne bortfördt det? Hade den gamla förstört det, innan hon dog? Var det icke kanske till slut blott en dröm af min inbillning som jag envisades att dåraktigt jaga efter. Jag visste icke hvad jag skulle tänka. (Forts.)