Göteborgsposten – 10 november 1860, sida 2

ARA Mn dig, med denna korall gjort de förfärligaste besvärjningar. Jag dör i förhoppning om att dessa icke skola vara förgäfves. Men ödet har befallt mig att underrätta dig derom. Denna gren, som din far sökt göra oförstörbar, har af mig gjorts svag och bräcklig. I samma ögonblick den sönderbrytes, skola stora olyckor drabba dig och du skall dö under de plågsammaste smärtor; men så länge den ännu är hel, skall du icke ha något att frukta, äfven om du råkar i de mest kritiska omständigheter. Denna korall skall alltid stå för dina ögon under din lefnads vigtigaste ögonblick. Betrakta den då väl, Aldah, om du ser den oskadd, har du intet att frukta, men hoppas ej mera, om en enda gren är söndrig. Detta skall vara min hämnd. Gå nu! jag vill ej mera återse dig. Låt mig dö. Härvid utstötte den gamla sigenerskan ett vildt skri, utan att gifva mig tid till att yttra ett ord. Den man, som fört mig till hennes säng, tog mig i sina armar och kastade ut mig. Jag föll, alldeles tillintetgjord af förskräckelse, ned på marken. —