Göteborgsposten – 10 november 1860, sida 2

m han icke skulle blifvit beroende af dru-I: ernas höfdingar, men dessa visste att åter-!1 kaffa sig sin makt. Ty då en ny kaimakan l: kulle väljas kommo de öfverens om att tvinga in kandidat till undertecknandet af ett förrag, hvari han icke blott förband sig att dea sin lön med höfdingarna utan äfven att cke företaga något mot flertalets vilja Såedes är det ännu de drusiska scheikerna, .om ha makten i sina händer. Deremot dear den kristne kaimakanen icke sina inkomter och sin makt med någon. Denna nya författning gjorde icke slut på den gamla fiiendskapen. Detta vållades cke uteslutande af nationaloch religionshatet. Utländska agenter funno bland bergsboerne ett fruktbart fält för sina intriger, då de bemödade sig att befrämja sina regeringars intressen genom att underhålla den ena oller den andra stammens fördomar. Så blefvo maroniterna, som icke äro mindre fanatiska än druserna, bearbetade af jesuiterna eller grekerna, allteftersom de tillhörde katolska eller grekiska kyrkan. Den omständigheten, att Frankrike söker utvidga sitt politiska inflytande genom maroniterna är tillräcklig för att draga England på drusernas sida och uppfylla turkarne med hat mot en stam, som tjenar utlandet till verktyg. Desså se dessutom gerna oenigheten emellan dessa bergsfolk som alltid förstått bevara ett visst oberoende, och som alltid betraktas af Porten med ett visst misstroende. Ty fastän druserna gifva sig ett sken af att vara muhamedaner, så äro de, såsom ofvanför nämndt är, det icke i sjelfva verket, och de hata turkarne lika mycket som turkarne hata de kristna. Den turkiska soldatesken, som be står at folkets drägg och som kommenderas af okunniga och fanatiska officerare, slute! sig, såsom de senaste tilldragelserna visat helst till den kristna befolkningens motstån dare, för att tillfredsställa sitt religionsha och sin rofgirighet.