Göteborgsposten – 9 november 1860, sida 2

öfvergifvit mig, ty jag skulle annars ej varit underkastad detta djupa lidande. Aldah föll med dessa ord ned i en stol och lutade sin bleka panna i sina händer. Diana betraktade henne under tystnad några ögonblick, ty hon vågade ej störa denna stumma smärta. — Ni vet således icke, Aldah, återtog hon dock efter en stund, huru ni blifvit bortförd? Aldah höjde åter hufvudet. — Jag vet det icke! svarade hon. — Ni påminner er intet? — Intet. — Det är sällsamt! — Jag ser mig ännu vara hos min far: det var afton och någon fest på Saint-Germains marknadsplats . .. det minnes jag... Min far talade med mig om en ung man, som han otåligt väntade... Denne unge man skall blifva din bror, sade han till mig... Jag hörde honom berätta ett hemlighetsfullt och märkvärdigt äfventyr . .. Jag tycker mig finna, att jag somnade, innan berättelsen var slutad . .. Jag uppvaknade åter i detta rum... ni var hos mig, blek och liflös ... jag kände mig alldeles förkrossad af matthet... En gubbe stod framför mig ... hans ansigte var förfärligt att skåda... ah, detta ansigte, det känna vi nog nu, min stackars Diana! Trenne maskerade män omgåfvo oss... Våra lidanden började, men hvad