Göteborgsposten – 9 november 1860, sida 2

älskat. O, Gud är mitt vittne, att jag aldrig gjort mig ovärdig hans välgerningar och likväl öfvergifver han mig... mig som han brukade kalla sin dotter. — Öfvergifva er, Aldah! Hvarföre anklaga honom ? Han lider kanske ännu mera än vi. — Om han ej öfvergifvit mig, skulle jag icke vara i denne förfärlige gubbes våld. — Men om de skulle fört bort er med våld, lika som de gjort med mig? — Det är omöjligt utan min fars vilja. — Hvarföre då? — Han är alltför mäktig, att man skulle kunna bära våld på dem han älskar och beskyddar! — Men äfven min far är mäktig, Aldah! inföll Diana. Min far är en af hela hofvet aktad ädling, min far är ståthållare öfver Paris... — Hans makt sträcker sig ej så långt som dens, jag kallar min far. — Huru ? — Endast menniskorna äro lydiga er fars vilja, hela naturen följer min fars. — Jag förstår icke, Aldah. — Ack, Diana, ni skulle 6 kunna förstå mig, ty jag kan ej sjelf förklara det för mig. Jag kände denna makt, utan att kunna förklara orsaken. Men, jag upprepar det, han måste ha