Göteborgsposten – 9 november 1860, sida 2

— Ah, utropade hon med feberaktig häftighet, ett sådant lif är outhärdligt! Att lida det vi måste uthärda, det är icke att lefva och dödens ro är att föredraga tusen gånger framför (dessa oupphörliga qval. — Hvad är att göra? sade Diana neden — Vi måste söka bedraga våra vaktares vaksamhet och undslippa våra bödlar. Vi måste fly! — Fly! Huru då? På hvad sätt ? Men veta vi då, hvar vi befinna oss? Huru ha vi kommit hit? Hvem har fört oss hit? Vi veta ju ingenting, Aldah, och vi förmå ej heller något. Aldah sänkte sorgset sitt hufvud. -— Hvad har jag gjort, mumlade hon, för att min far skulle så öfvergifva mig? — Er far! upprepade Diana förvånad. Ni har ju sagt mig, att ni ej kändt honom. — Min far, Diana?... Fast ja, det är sannt, jag har aldrig kännt den, som naturen skulle tillåta mig gifva detta namn, men det finnes en annan, som jag lärt mig kalla fader, en man som vårdat mig i min barndom och undervisat mig i ungdomen ... en man, som på mig slösat hela sin ömhet och tillgifvenhet, kortligen, en man, som har rättighet till hela min tacksamhet och är den enda varelse på jorden, jag någonsin