Aldah, svara migl Lider ni? Huru är det med er? Den tillfrågades läppar rörde sig sakta, men förmådde ej framsläppa ett enda ljud. Diana lade sig på knä bredvid henne och tog hennes händer. Aldah darrade. — Aldah, min bästa vän! vakna upp! sade Diana med sin mest smekande stämma. Hon samlade sina krafter och lyckades lyfta upp den till hälften afsvimmade samt hålla henne uppe, genom att slå sin arm kring hennes smärta lif. — Aldah! upprepade hon. Frukta ingenting? det är jag, det är Diana! vi äro ensamma. Dessa sista ord tycktes utöfva en elektriserande verkan på det arma barnet, ty hon öppnade genast åter ögonen, genomlopp med en snabb blick rummet och utstötte en suck af lättnad. — Ensamma! upprepade hon. — Ja, sade Diana. — Hvar äro de då? — De ha gifvit sig af. — Alla? — Jag tror det. Aldah såg upp på Diana och utbrast efter en stunds tystnad: