Dianas kataleptiska stelhet hade snart försvunnit och lemnat rum åt ungdomens vanliga spänstighet. Men hennes ögon voro ännu alldeles tillslutna. Camfålon hade säkerligen slagit sig ned i någon af de yttre grottorna med det folk, som lemnats qvar åt honom, för att bevaka denna tillflyktsort, ty en djup tystnad rådde omkring de båda flickorna. Ungefär en half timme efter mäster Eudes bortgång, öppnade Diana sina ögon, och Aldah gjorde en rörelse. Ståthållarens dotter kastade först en oviss, irrande blick omkring sig. Derpå reste hon sig långsamt upp i stolen och förde handen öfver pannan. Hon utstötte en djup suck, tillslöt ögonen, öppnade dem åter, som om hon småningom velat vänja sig vid det starka skenet från den bredvid henne stående lampan, och sträckte ut armarne. Hennes blick föll nu på Aldahs kropp, som låg utsträckt på golfvet. Hon qväfde ett skri af fasa. — Aldah? sade hon. Aldah höjde nu i sin ordning upp sina ögonlock, men svarade icke. — Aldah! återtog Diana och reste sig upp för att gå bort till sin kamrat i fångenskapen,