iakttaga ordning i sina rörelser, Då kan en väl disciplinerad och öfvad armå utan svårighet kufva och hålla i tygeln ett mångdubbelt talrikare folk, såsom vi nu se det i Frankrike och som vi förut sett under det romerska kejsardömet och vid flere andra tillfällen i historien. Under sådana förhållanden — och i sådana förhållanden befinna vi oss allt sedan nyare tidens början — finnes det intet annat medel att förekomma faran, än att ställa så till, att de som hafva makten att handla så, icke hafva lust och intresse att göra det Det är då som problemet af krigsmaktens rätta ordnande framstår i all sin politiska betydelse och med alla sina svårigheter. Det är tvenne vilkor en riktig och fullständig lösning af detta problem inåste fullgöra. Den beväpnade styrkan måste å ena sidan fnllkomligt motsvara den utvecklade krigskonstens fordringar i afseende å öfning och skicklighet; men den måste å den andra stå i den ställning, att dess intressen och önskningar fullkomligt sammanfalla med folkets. — Det är egentligen tre olika system för krigsmaktens organisation, som hittills blifvit försökta: de värfvade eller konskriberade, stående och kasernerade armåeerna, den indelta armcen och beväringen. -—I afseende å det första vilkoret, krigsduglighet, synes det icke vara något särdeles att anmärka emot de stående och kasernerade armåerna. Det är också de, som af militärer mest framhållas och anses förtjena beröm för sin duglighet. Och det vore icke heller underligt om så vore. Personer, som icke göra annat än drillas och exerceras från morgon till qväll, borde väl vara 1 besittning af all den färdighet, som med mensklig förmåga kan förvärfvas. Om de också hafva det mod och den moraliska hållning, som utgör en väsendtlig ingrediens för en god soldat, är en annan sak. Men äfven detta torde icke helt och hållet kunna bestridas. Det andra vilkoret: att hafva samma intressen som folket, sakna de deremot nästan totalt. Personer,-som lefva inneslutna i kaserner, mer eller mindre åtskilda från den öfriga menskligheten, och som hela sitt lif, eller åtminstone så länge de äro i tjenst, lära sig att blindt lyda utan att räsonnera samt att sätta kamratskap och militärisk point d honneur öfver alla andra pligter, kunna icke annat än med ganska lösa band vara förenade med sina medborgare, samt kunna lätteligen låta bruka sig mot dessa. Erfarenheten bestyrker också detta. Ötverallt der detta system varit uteslutande infördt, har det varit åtföljdt af envälde och despoti. Sverige tillkommer äran af att hafva uppställt och utvecklat systemet med den indelta militären. Det är som om den mest enväldige, men i många afseenden mest samvetsgranne konung, Sverige haft, genom denna institution skulle hafva velat lemna efter sig ett arf, som skulle förebygga det af honom införda enväldets urartande till ett tyranni. I så hög grad tillfredsställer detta system vilkoret, att göra krigsmaktens intressen och önskningar öfver