Göteborgsposten – 8 november 1860, sida 2

diten skulle aflägsna sig, men han misstog sig: denna förmodan. Varghufvud rörde sig ej från stället. Han satt orörlig på ett klippstycke, detsamma hvari den ring fanns innitad, vid hvilken repet var fastgjordt, med yxan i högra handen, skarp blick och uppmärksamt lyssnande öra, så att det synbarligen var omöjligt öfverraska honom på samma sätt som Bernard. Fiskaren gjorde en åtbörd af otålighet. Hvad gör den der karlen ? mumlade han för sig sjelf. Hvad har han fått för uppdrag af den som nyss aflägsnade sig? Hvart begifva sig de andra? Skulle det åter vara fråga om någon ny stämpling? Skola vi ännu en gång stöta på något oväntadt hinder? Jag måste ha reda derpå I Denna karl måste ovilkorligen komma i mitt våld. Fiskaren grep härvid fast om handtaget till sin knif och böjde sig likt ett lejon som tänker göra ett språng framåt. — Men han skall kunna se mig, innan jag hunnit fram till honom, återtog han, Jag skall ej kunna öfverrumpla honom. Vi skola komma i kamp med hvarandra. Jag skall scgra, derom är jag säker, men jag skall måhända bli tvungen att döda honom och så skall jag ingenting få veta. I så fall skulle jag ju ha begått ett onyttigt mord . .. Han skall dessutom skrika till . . .