Göteborgsposten – 8 november 1860, sida 1

åter upp sig och utstötte en suck af belåtenhet. Han skyndade nu till snåret, der de båda hästarne stodo bundna. Han löste dem och band derefter fast tyglarne med hvarandra genom en duktig knut, hvarpå han drog med sig hästarne till klippkanten. Men nu stannade de båda hästarne plötsligt, instinktmessigt anande den fara, hvaraf de hotades. Fiskaren kastade sig åt sidan, drog sin knif och stötte den med kraft in i bringan på ett af de båda arma djuren. Den träffade hästen gnäggade till af smärta, gjorde ett språng framåt och kastade sig utför branten, dragande med sig sin kamrat. Bullret af deras fall i hafvet blandade sig med vindens och vågornas dån. — Skönt! sade fiskaren och drog sig tillbaka. Men han hade knappast hunnit taga ett par steg inåt land, då han plötsligt stannade, lyssnade, vände sig om mot hafvet och sökte genomtränga det honom omgifvande mörkret. En skugga skymtade fram på samma ställe der Äppelblomman och Camelon hissat sig ned på repet. Fiskaren hade kastat sig ned för att dölja sig, och kröp derefter på händer och fötter bort till busksnåret, der han bhböll sig gömd, medan