Göteborgsposten – 7 november 1860, sida 2

— Jag går ned. — Du har ju lösen? — ler... mes? — Riktigt. De båda männen gingo tillbaka till det ställe, der repet fanns. Fiskaren hade ej förlorat ett ord af deras samtal. Under det Camåleon och Bernard aflägsnade sig, hade fiskaren sakta rullat upp ett långt snöre, som han bar kring lifvet, och med en knif skurit en bred tygremsa ur fodret till sin väst. De båda männen hade snart uppnått det ställe, der repet var fastbundet. Camåleon och Bernard vexlade ytterligare några ord, men blåsten hindrade honom från att höra dem. Camelon hissade sig utför och försvann i djupet. Bernard följde honom med blicken, och vände efter en stund tillbaka till busksnåret, der hästarna stodo bundna. Han lutade sig ned, för att lösa upp den knut, med hvilken en utaf dessa var bunden; men i detsamma rusade fiskaren på honom. Han föll omkull. En stark hand grep honom hårdt i strupen och han såg en blottad knif höjas öfver sitt hufvud. — En suck och du är dödens barn! sade fiskaren. (Forts.)