Göteborgsposten – 6 november 1860, sida 2

skapens hemlighet; hon utmattades i den kamp hon hade att utstå. Hennes vilja försvagades och förintades under gubbens mäktigare; hon var fullkomligt beherrskad. Mäster Eudes samlade ännu mera kraften : sin vilja och upprepade frågan. Nu var Aldab besegrad; hon gjorde en yttersta ansträngning för att ännu kunna kämpa emot, men hon dukade under, föll ned på marken och vred sig konvulsiviskt i ett förfärligt nervanfall. Mäster Eudes utstötte ett skri. — Alltid på samma sätt! skrek han och sparkade med foten undan det arma barnets kropp, som var nira att sönderslitas under den våldsamma krisen. Jag skall ingenting få veta! Hon skall cj tala! Jag har nu i nio månader uttömt mig i denna kamp! jag har i nio månader ständigt sett min vanmakt bevisad... Eftersom hon icke vill tala, måste hon dö! Åtminstone skall ingen vara mäktigare än jag! Van Helmont, du skall ej mera få återse din skatt! Mäster Eudes grep fast om den i gördeln instuckna dolken, höjde den skarpa klingan öfver den olyckliga varelsen. Han skulle just stöta till. då ett häftigt buller hördes derute i grottorna : en karl rusade in i rummet, der den scen som vi nyss berättat egde rum.