derna. Gjorde vi ett felsteg, så stodo vi i fara att störta ned i dalen, och stödde vi oss alltför starkt mot någon lös sten, så rullade den med stort buller ned framfor oss, till stor fara för dem som voro under oss. — Ef: ter två timmars vandring kommo vi lyckligt ned och stego välbehållna ombord å vårt fartyg. Genom en lyckträff slog vinden om till ostlig, just när vi lösgjorde vårt ankare, hvilket vi hade fastgjort vid klippstranden. Man kunde frestas att påstå, att vi, som det berättas om resande i gamla dagar, hade köpt gynsam vind af en lappsk trollkarl, så alldeles, likasom på kallelse, infann sig den vid vårt behof. När vi ankommo till Gjestvar, funno vi köpmannens hela familj församlad och väntande på oss. Martha och Maria hade klädt sig i sina nya klädningar, sina brokiga förkläden och sina hattar med blåa band på, hvilka de plägade nyttja på högtidsdagar. 1 vår lilla tarfliga kammare hade deras moder ställt fram en skål med mjölk på bordet, och med mycken omsorg uppbäddat tvenne sängar med goda dynor i, för att vi skulle kunna hvila ut efter våra ansträngningar. Vi kände dock alltför väl dessa nordliga trakter för att icke begagna oss af den nyckfulla vinden, som just för tillfället tillät oss hissa våra segel. Till stor sorg för den gästfria familjen, af hvilken vi hade blifvit så hjertligt emottagna, måste vi derföre taga afsked. Farväl för beständigt! framstammade fru Kielsberg, i det hon tryckte våra händer. Nej, icke för beständigt! ropade hennes barn. Den goda modren skakade på hufvudet och svarade intet. Hon gick derpå ut på gräsplanen, för att tillvinka oss ett sista farväl. Annu länge såg jag modren och döttrarne stående der, och det föreföll mig, som om jag hade sett erfarenheten och hoppet: den sorgmodiga erfarenheten, som lefver i minnet af förgångna tider, och det förtröstansfulla hoppet, som med friskt mod skådar in i framtiden. SETT RITATS ISRN SN SANERING ra VR RN RR ANS RÄDS