Göteborgsposten – 5 november 1860, sida 2

ill rekreation få anrättad åt sig någon jälens legume, uppvuxen och alstrad ur vår gen folkkarakters jordmån, samt närd aflanlets egen, hemvanda luft. En sådan är Elverhöi. Det verkliga är der af skalden på let lyckligaste sammanväfdt med detta ovi-sa, ybestämda, .som sagan öfverlemnat åt 085, ych hvilket alltid skall lefva, såsom en ärfd radition, hos nordens folk. De äro många af herr estetici ex professo, som förmena detta sagans mystiska inblandande i ett dramas gång ej vara dramatiskt, icke öfverensstämmande med allmänt antagna skönhetsreglor. Men böra vi väl tro på dylika satser? Nordens natur är egen, dyster; folkets lynne, karakter något alldeles for sig sjelft stående... och hvarje konstart måste allud till någon del (mest dramatiken) framspringa ur det eller det folkets hjertrot, eller med andra ord vara nationell. Att då med rigorös stränghet forvisa sagans bilder, folktron på dessa inbillningsväsendens verklighet, är ju att berötva nordens konstskapelser mycket af det egendomliga, som just skall göra dem till hvad de böra vara: nordiska, samt nationella. En likartad åsigt rådde en tid inom andra konstens grenar; men Ling med sina Asar, Fogelberg med sina gudagestalter, Blommer med sina elfvor framträdde med lyran, mejseln och penseln, samt vederlade med sina snilleskapelser mäktigt den sig så kallande regelrätta skolans koryfeer. Deras alster mottogos med jubel och vi stanna ännu beundrande framför dem, då så mycket annat, sedan födt och utskriket, redan försvunnit tillochmed ur minnet. Anmärkarne tystnade, och de nordiska folkens bifall till dessa skapelser bevisar mer än allt annat, att de äro af sannt nationellt innehåll, att de stå i full öfverensstämmelse med och ingalunda afvika från — nordens estetik. Vi anföra dessa få anmärkninger, emedan det stundom gör oss godt att draga oss till minnes hvad och hvilka vi äro, att förklara för oss sjelfve, det vi visserligen hylla all konst, ja, att vi älska allt skönt, men att vi likväl mest tycka om vårt eget, den nordiska konsten. Hvad utförandet af Elverhöi af Roos sällskap angår lemnar det i vissa afseenden åtskilligt öfrigt att önska. MIl Roos hade synbarligen ej gjvrt sig full reda för Agnetas parti. Att fullkomligt lösa den uppgift, som den mystiskt-erotiskt tecknade flickan fått sig ålagd, är ej heller lätt, och fordrar en stor framställande talang, isynnerhet som författaren ej lagt så mycket lif, eld och känsla hos benne, som snarare en poetisk retorik, hvilken det är skådespelerskans ensak att gifva den inspirerade hänförelsens hf uti en sann patos. En falsk dylik skämmer allt. Men partielt var m:ll Roos här och der hemma. Scenen mellan konungen och henne den mystiska månskensstunden gick tillochmed väl å hennes sida. MIIl Roos har goda anlag för scenen och hängifver sig synbarligen med vär: ma åt sin konst, men vi befara att hon redan stelnat, det olyckligaste som kan hända er konstnär. Det skulle utgöra för oss ett sann! nöje, om vi misstagit oss, ty hängifvenhet fö: konsten är i vårt land ingalunda något så hvardagligt. Men för att öfvertyga allmän heten derom, är det ej riktigaste sättet, at spela allt: bäst är väl att spela mindre, mer mera genomtänkt och moget det man utför Mellan Agneta i Elverhöi och pagen i Fels heims husar är en klyfta som mången ej kar komma öfver. Hr Dahlgren företedde såsom rid dare Ebbesen ett ståtligt utseende och spe lade med berömvärd jemnhet. Fru Dahlgren såsom fröken Munk, var inne i sin roll, mer ungdomen är en fjäril, som ingen förmår hål la qvar, åtminstone försvinner med åren sjelf va det poetiska doftet, som ger en sådar friskhet åt hans annars äfven fägringsnka lvingar. Fru Dahlgrens sång vann rättvis erkännande. Pjesen är uppsatt med stor omsorg oci historisk pietet samt kostymerna förfärdigad: Ta as ARK AlAÄAl KR