Göteborgsposten – 5 november 1860, sida 1

de få, som gjort det och underkastat sig en sådan färds besvärligheter, torde dock icke hafva skäl att ångra sig. Naturen uppträder icke der med söderns leende behag eller de schweitziska bergstrakternas pittoreska vyer, men den anslår och gör intryck genom sin ötverväldigande storhet. Den uppträder med ett dystert, allvarligt majestät, som skulle kännas krossande och nedslående, ifall icke menniskans idoghet och strätvande, hvilket tränger sig fram ända dit, skulle inlägga ew drag af mildare lif i taflan och pånunna om, att hon äfven 1 dessa yttersta trakter, är naturens herre. Vi meddela här, efter en dansk tidskrift, en skizz öfver en resa från Hammerfest till Nordkap, hvilken skildrar ett stycke at denna egendomliga natur, och hvilken vi hop pas att våra läsare med nöje skola emottaga. Från Hammerfest till Nordkap är det omkring sexton mil, men af alla invånare i denna Nordens yttersta stad är presten den ende, som har sett Europas nordligaste udde. Resan är dock hvarken så farlig eller så besvärlig, som vissa turister beskritva den. Vi gjorde den på tre dagar, och andra hafva gjort den på ännu kortare tid. Det år visst sannt, att hafvet sällan är lugnt vid de klippor, som bilda denna udde; tillochmed när blasten är tyst rulla dock Ishafvets böljor med ett brusande ljud, som om de ännu skulle vara i uppror efter den föregående dagens storm; och kusten ar full af bränningar, hvilka bryta de väldiga vågorna med ett buller, som liknar åskans dån. Blir man här oöfverraskad af ett oväder, erbjuder sig ingen tillflyktsort för den bräckliga farkosten; ingen hamn öppnar sig för att emottaga den och, när motvinden håller i, kan en utflygt, som är beräknad till tre dagar, lätt medtaga trettio. Medan jag höll på att vidtaga förberedelserna till denna resa, anlände en landsman till mig till Hammerfest och vi beslöto att tillsammans göra vår färd till Nordkap. Båten var redan utskjuten i vattnet, matroserna voro i ordning, men nordanvinden fortfor att blåsa med full kraft, så att vi hvarken kunde segla eller ro. Sålunda tillbragte vi en hel vecka med att vänta, och vi roade oss under tiden med att observera horisonten och rådtråga himlens utseende; slutligen sprang dock vinden öfver till vestlig, och vi inskeppade oss. Hela hafvet är här öfversått af ode öar, hvilka blott bebos af några fiskarefamiljer samt besökas af Lappar, som i Maj månad föra sina renar öfver dit och i September återvända tillbaka. Dessa öars namn beteckna deras natur. Der finnes Hvalön, Björnön, Renön, Maagön (Måsön). Hela året om ligger det långa snöränder på dem, och täta dimmor inhölja deras toppar. På andra sidan om Maagö upphöra öarne; man kommer ut i öppna hafvet, och snart märker man Stappens tre spetsar, hvilka resa sig midt i hafvet likasom tre obelisker. Den mellersta af dem, som är högre och bredare, än de tvenne andra, hade redan i forntiden ådragit sig Lapparnes särdeles uppmärksamhet; mem ond