Göteborgsposten – 3 november 1860, sida 2

gra sckunder, var det likväl tillräckligt för att upplysa den gångstig, som slingrade sig längs klippkammen, lik ett ljust band skärande klippans mörka botten. Den okände hade rest sig för att kunna se bättre . . . Himlen blef åter svart och ett starkt tordön följde på blixten. — Ännu ingen! mumlade han, efter att ha betraktat gångstigen. De skola bestämdt icke komma i natt... det bästa jag kan göra är derföre att vända tillbaka. Det kan jag ock behöfva, ty jag är nära att förgås af hunger och köld. Det är nu frågan om att kunna oskadd komma ner. Han lade sig dervid ned på magen och började krypa mot randen af klippan. Han sträckte nu ut högra handen som om han sökt efter något. Han fick verkligen tag i ett tjockt rep, som var fastbundet vid en i klippan fästad jernuring. Han grep med båda händerna tag i repet och började sakta fira sig ned öfver brådjupet. Ian hade snart kommit halfvägs utför klippan. Men i detsamma tyckte han sig höra ofvanom sig ett annat buller än det, som stormen framtvingade ... En ny och snabb blixt upplyste klippan; han tyckte sig se en mensklig gestalt afteckna sig deruppe ... Han stannade, såg och lyssnade , ., men hörde endast stormens och