Göteborgsposten – 3 november 1860, sida 2

— Skändligheter på skändligheter! utbrast han slutligen. Hvilken väfnad af brott! Jag skall då ändtligen få reda på nyckeln till denna labyrint af vidrigheter. Men Diana och Aldah! Denna qvinna sade, att de äro förlorade! Faran hotar öfverallt! Vi måste likväl rädda dem! vi måste ! Xx. Etretat. Natten efter den dag då afrättningen skulle cga rum på Salutorget i Föcamp, rådde ett förfärligt oväder på den ogästvänliga och klippiga stranden vid Btretat. Hafvet piskade med raseri klippans fot och kastade sitt hvita skum ända upp på den ännu grönklädda spetsen. Ett ogenomträngligt mörker rådde öfverallt. Ingen eld lyste på kusten, der stormen rasade med åskans dån. På en utskjutande udde af klippan låg en man på knä, med händerna krampaktigt hållande sig fast, för att ej bortsopas af vinden. Han tycktes med djup uppmärksamhet betrakta horisonten åt det håll, der Fecamp var beläget. Hans brinnande ögon sökte förgäfves genomtränga mörkret, Plötsligt klöf en fräsande blixt molnen och spred ett hastigt, rödaktigt sken öfver marken. Fastän detta sken endast varat nå