Göteborgsposten – 3 november 1860, sida 2

vågornas brus, och mörkret, som åter blifvit ännu mera ogenomträngligt, hindrade honom från att urskilja något Han höll sig dock stilla några sekunder, men började slutligen åter fira sig utför, öfvertygad om att han misstagit sig. Han hade nu uppnått en urholkning i klippan. Med en svängning på repet hoppade han in i den lilla grottan. Den okände tycktes ha uppnått målet för sin farliga färd, ty ban slåppte repet och utstötte en djup suck af belåtenhet, då han ändtligen stod på klippgrunden. — Her? ljöd en sträf röst och en gevärspipa glimmade till. — Mis! svarade den okände, För tusan, Varghufvud, skjut icke. — Ah, är det du Äppelblomma? återtog den sträfva rösten. — Jag sjelf. — Passera då! Den som kallats Äppelblomma tog ett par steg inåt grottan och befann sig snart i en mörk gång, som endast svagt upplystes af en i muren fästad lampa. En karl stod i gången; det var han som betitlats med namnet Varghufvud. Denne man som var starkt beväpnad, tycktes fungera såson utpost,