Göteborgsposten – 3 november 1860, sida 1

spetsen för reformen. Det skall blifva en agitation sådan som engelsmännen bruka. Vi kunna icke nog prisa detta beslut. Det är den enda utväg, som synes oss kunna leda till ett verkligt resultat. Endast genom en sådan agitation, endast derigenom att folket sjelft tager saken om händer samt förmår regeringen att förena sitt inflytande. med dess, kan det blifva möjligt att genomdrifva denna vigtiga reform. Det behöfves icke mindre än hela denna påtryckning, för att kunna öfvervinna de hinder, vår närvarande riksdags ordning skall lägga i vågen för denna förändrings, ännu mer än för alla andra sådanas genomförande. -— Redan straxt då denna riksdagsordning infördes ogillades den till och med af just de personer, som beslutade dess införande och det var endast de kritiska tidsomständigheter, i hvilka de befunno sig, som kunde förmå dem att bibehålla den gamla ståndsindelningen. Så snart dessa förhållanden upphört, var det deras mening, att denna ordning skulle förändras. Öfver femtio år hafva sedan dess förflutit. Under denna tid har behotvet af förändring beständigt gjort sig alltmera kännbart och lika beständigt hafva alla försök att ombilda representationen strandat derpå, att en sådan ombildning måste beslutas och genomdrifvas inom just samma representation, som man Öönskar ombilda. Erfarenheten har således till fullo ådagalagt, att endast den allra starkaste påverkan utifrån kan lemna något hopp om en sådan reforms slutliga genomförande. Men ju behöfligare och nödvändigare en stark påtryckning utifrån är, desto vigtigare är det, att agitationen organiseras så, att största möjliga antal personer kunna ansluta sig till densamma. En radikal och omfattande förändring vore visserligen behöflig och högst önskvärd. Men ett programm, som ginge utötver det allra nödvändigaste, kunde lätt förmå personer, hvilka eljest skulle taga del i rörelsen, att draga sig undan från densamma, och skulle derigenom bidraga att fösvaga den verkan. ett talrikt antal petitioner från hela landet ovilkoriigen måste åstadkomma. Genom att eftersträfva för mycket, kunde man sålunda lätt gå miste om allt. Afskaffandet af riksdagens fördelning i fyra stånd är det vigtigaste. Mot denna punkt böra alla aungreppen riktas. Har denna institution en gång fallit, så skola alla andra förändringar sedan blifva jemförelsevis lätta att genomföra. Vi kunna derföre icke annat än högeligen gilla det af de sammankomna riksdagsmännen fattade beslut, att inskränka agitationen endast till de oundgängligaste förbättringarne: ståndsförfattningens upphäfvande, tvåkammarsystemets införande samt samfälda vals anställande. Vi önska och hoppas, att den utsedda komiten må bedrifva sitt värf med all den kraft och omtanka, som saken kräfver, så att denna agitation må kunna leda till det så mycket efterlängtade afskaffandet af de gamma!dagsformer som ännu hämma det svenska folket i dess friä rörelser.