Göteborgsposten – 3 november 1860, sida 1

Men hvilka äro då hufvudorsakerna till tt biskopsembetena förvaltats på ett sätt, om varit så väl egnadt att framkalla och ringa till mognad den så allmänna oöfvertyvelsen om att de äro på sin höjd oskadliga inekurer — en åsigt, som funnit ett impowerade uttryck i det stånds enhälliga antavande af ekonomiutskottets förslag, som re;resenterar Sveriges allmoge? De torde böra sökas dels i de grunder, som merändels gjort sig gällande vid biskopars val och utnämninsar, och dels i den hierarkiska institutionens gen natur. De intriger och röstvärtningar, som bedrifvits vid biskopsval, förtjena sitt sget kapitel — ett kapitel, som skulle blifva ör vidlyftigt för våra spalter. Oftast har resultatet visat att det legat det väljande presterskapet mest om hjertat att få en beskedlig, d. v. s. en overksam och oduglig biskop, som företrädesvis egnar sin tid ät vården af sina enskilda angelägenheter, åt sina favoritsysselsättningar och njutningen af det honom i så rikt mått beskärda wumliga soda, samt lemnar åt de underlydande församligsherdarne att efter behag föda och klippa sina hjordar. Att högsta vederbörande i valet mellan de på biskopsförslagen uppförda oftast låtit bestämma sig af egenskaper och förtjenster, som, huru stora de kunna vara i sig sjelfva, dock icke kunna lända stiften till någon synnerlig fromma, är en gammal och välgrundad klagan. An ha personlig ynnest och sidoinflytanden gjort sig gällande, än har man velat förläna ny glans ät biskopsstolarne och på samma gång belöna obestridliga förtjenster, genom att utnämna vetenskapsmän eller skalder till tillsyningsmän i stiften, och än har det varit biskopskandidaternas såväl politiska som religlösa konservatism samt deras lämplighet att agera styrpinnar i det högvördiga ståndet vid riksdagarne, som utgjort motiverna till utnämningarne. En tid tycktes det vara praxis å högre ort att hugna den, som fått lörsta förslagsrummet, med kräcklan, men den senaste så allmänt och med så mycket skäl klandrade biskopsutnämningen tyckes gifva vid handen, att högsta vederbörande emanciperat sig från alla dylika konsiderationer och att framdeles vid liknande fall, liksom vid bortgifvandet af regala gäll, det blir blott det kungliga godtycket, som kommer att fälla utslaget. Vi ha sjelfva icke uttalat eller känt något missnöje ofver att den blifvit förbigången, hvilken af allmänna rösten i landet ansetts vara sjelfskrifven till den ifrågavarande -: biskopsstolen, emedan vi, betviflande biskopsembetets ändamålsenlighet, ansett honom kunna uträtta vida mera såsom kyrkoherde i Göteborgs domkyrkoförsamling än såom biskop i Wexiö. Men vi tro, att regeringen betydligt skadat det af henne så omhuldade episkopatets sak derigenom, att hon föredragit en obskur medelmåtta, som af särdeles lyckliga konjunkturer lyftats upp på en akademisk lärostol, och som, oss veterligen,icke utmärkt sig genom något annat än stenhård högkyrklighet och obefogadt förföljelsenit mot de s. k. Orsaläsarne, framför en af de svenska kyrkans rikast begåfvade, lärdaste och mest kristligt sinnade lärare. Att hierarkiska institutioner i längden lemna otillfredsställande resultater, är en sats,