Göteborgsposten – 2 november 1860, sida 2

RNA RN ene När Reynold och Humbert lemnat salongen, föll naturligtvis det tjocka dörrdraperiet tillbaka. Såfort de befunno sig i kabinettet, der de trodde sig vara allena, vexlade de en snabb blick och ett sällsamt leende. De båda männen voro nu så nära bordet, att Reynold snuddade vid täcket på detsamma. — Hvarföre talade du ej tydligare om Camåelon? hviskade Humbert, likväl tillräckligt tydligt, för att Van Helmont kunde höra det. — Jag har sagt, hvad vi borde säga, svarade Reynold i samma ton. — Men har du icke sagt Mercurius hvad vi öfverraskat ? Cameleon och Catherin. — Tyst! afbröt Reynold. — Men ett sådant förräderi... -Skall störta Mercurius ensam! — Nå? -— Stå vi icke ändtligen vid målet? Hvarföre hindra händelsens gång, då slumpen tjenar oss och Mercurius . .. är oss till besvär! Humbert betraktade skarpt Reynold; denne uthärdade lugnt sin brors blick. — Du är en stor man! sade Humbert, men... -.— Men hvad? — Ibland förvånar du mig... ja, du förskräcker mig!