Göteborgsposten – 2 november 1860, sida 2

alltför mycket och att de kunna bli farliga. En. dast de känna hemligheten af vår likhet ock denna hemlighet utgör vår styrka. — Godt, sade Mercurius; jag skall ha ögo. nen öppna. — Jag går då tillbaka till värdshuset. — Och jag till grottorna! tillade Humbert, ty om mäster Eudes icke finge se någon af oss i natt, skulle han tro oss vara döda, och Diana och Aldah skulle då såsom represalier i morgon bli öfverlemnade åt tortyren. Vår far har svurit derpå . — Farväl då, bröder! sade Reynold och tog ett steg framåt mot kabinettet, der Van Helmont befann sig. Denne drog sig åt sidan; ett bord stod nära intill, öfvertäckt med en ända till golfvet nedhängande duk; den lärde tog dolken mellan tänderna och gömde sig under bordet... Det var hög tid, ty Reynold lyfte i detsamma upp dörrdraperiet. Van Helmont hade haft den försigtigheten att, då han inträdde i kabinettet, stänga igen löndörren efter sig, så att intet förrådde, att han passerat derigenom. Reynold gick igenom kabinettet, Humbert följde honom och Mercurius var ensam qvar i salongen, der samtalet egt rum.