Göteborgsposten – 2 november 1860, sida 2

Reynold log stolt. De båda männen vexlade åter en blick, derpå stego de öfver tröskeln till kabinettet och försvunno i det inre af värdshuset. Van Helmont rörde sig icke. — Tre! tänkte han, tre! De äro tre! säkerligen tre bröder! . . . jag börjar ändtligen komma under fund med saken! Skulle jag då förut varit en lekboll för La Chesnaye och hans söner? Det är möjligt, men i dag har Gud låtit mig komma sanningen på spåren. Derpå tillade han efter några ögonblicks eftertanke: — Samma växt, samma röst, samma gång, samma hållning! Skulle då denna förvånande likhet sträcka sig ända till ansigtet? En sådan likhet är icke så sällsynt och exempel derpå finnas . Men om det är så, blir allt lätt förklarligt . Dessa otroliga alibi... dessa tre män utgörande en och samma person . .. denna svårighet att arrestera dem . Och Aldah! fortfor Van Helmont inom sig. Hon lefver ännu! arma barn! Mörkret har säkert dolt mig för deras blickär... kanske har salongen derinne några andra för mig okända utgångar. (Forts.)